Shit jag vet inte ens vart jag ska börja.. Han är bara helt underbar! Otroligt snäll, söt, omtänksam och en sjuhelvetes gentleman! 
Att vi bara kännt varandra i 2 månader förbryllar mig, har det bara gått så kort tid? Hur gick de till?
Men tiden känns väl extra långsam när man får gå och längta efter någon hela veckan och sedan mötas under några få timmar på helgerna. För att veckan inte ska kännas så lång så försöker vi prata över telefonen varje kväll. Men detta har även en inverkan som gör att man saknar varandra lite mer.
Jag vill bara vara med honom och vara i hans närhet

Jag har fallit, fallit platt och hårt.. Men det kan inte hjälpas, han är för underbar för att inte tycka om honom.. Skakar i hela kroppen och längtar såå efter att få träffa honom igen på fredag. Då ska han dessutom bjuda ut mig någonstanns och jag får inte ens veta vad jag ska ha på mig förrän på torsdag

Ne jag tror att jag är kär, fast jag inte riktigt vågar vara det än, men han betyder så mycket för mig nu..