Under tiden jag står och tar en choklad på jobbet så börjar en av mina kollegor att prata, vi komer in på religion. Jag har allt mer kommit underfund med att jag känner mig djup rotad i min församling. Altl som man har varit med om där och alla man har lärt känna.

Det börjar med att jag konfirmerar mig, 14 år, vem vet vad man ska göra, man har ju fullt upp med att hitta sig själv. Man träffas samtalar leker och bara är. Vissa väljer att helt hoppa av, vissa stannar kvar. Men man har alltid någon samhörighet. Man träffar några på stan stannar upp en kort stund pratar som vanligt, vad gör du nu för tiden? vad har du gjort?.. Vi har inte traffats något sen man var just 14 år, under konfirmationen.
Ändå stannar vi upp tar oss tid att säga Hej, hur mår du? Man blir alltid glad över att träffa varandra.
Sen går man vidare till sitt egna liv igen.
Andra får man jätte kontakt emd och träffar mer ofta. Ja jag vet ju att utan kyrkan är det mycket troligt att jag inte skulle vara med någon av de jag är med idag. Inte alls skulle jag kunna tänka mig. För Jag känner ju inte dem, de känner inte mig. 14 år, liten i världen och försöker hitta sig själv.

   ◊   Men jag tror verkligen att vi alla måste tro på någonting. Jag säger inte att det är GUD alla måste tro på, 
   ◊   men något tror nog alla på, lite i alla fall. För hur ska man annars lyckas med något om man inte tror att 
   ◊    man kan klara av det? Ja menar om jag inte tror att jag ska klara av en dag till på jobbet ja då är det klart
   ◊   att det känns som en pest och pina att vara där.

Hoppas inte folk misstolkar detta som att jag är någon super religös person just nu, det skulle jag inte kalla mig.
- Men visst jag är kristen, troende och aktiv i min församling. Men varför ska det vara så fel? Det kan ibland vara så när man träffar nya människor och säger att jag är aktiv i kyrkan, då backar alla. Oh nej, nu ska hon omvända mig, tjata på mig tills jag sitter i kyrkbänken varje söndag kl 11 och lyssnar på den där tråkiga prästen.
Nej verkligen inte, men hur kommer det sig att nästan alla reagerar så? Eller börjar gå i försvar och ställer frågor som om jag tror på djävulen och helvetet?!
Att vara troende idag skulle jag säga är inte att sitta i bänken och svälja allt vad prästen säger med hull och hår. Varför skulle vi det? Vi är alla människor med egna tankar och tolkningar. Det prästen säger är dens tolkning.

Men att hoppet finns innom oss det kan ingen neka, alla hoppas på någonting. Hoppas på att man lyckas, hoppas att man kommer fram, hoppas..

När lilla jag träffar en ny människa försöker jag att inte ha några fördommar. Alla har det även jag, men man kan försöka att inte dömma det första man gör. Vi försöker alla bli förstådda på ett eller annat sätt.
Be open haerted and get alot more in return.


Men det jag egentligen försökte komma fram med här tror jag var ett av det största anledningarna varför jag blev kvar i kyrkan är just, Tro, Hopp och Kärlek. det är inte bara något tramsig i bibeln. Jag har min egna tolkning.